|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Posted: Sat Apr 29, 2006 12:08 pm
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Wed Jul 19, 2006 2:53 pm
 |
|
|
|
Denhär historien skrev jag till ett fördjupningsarbete om döden:
DÖD
Ont, hon hade ont. Men det gick inte att specificera var. Det var bara ont. Hon såg ingenting, det var alldeles svart. Hon kunde inte se något, hon kunde inte känna något förutom smärtan.
Hon hörde en röst i fjärran, men det lät bara som ett mummel. ”Ingenting viktigt” tänkte hon. Någon grät. Vem? Hon kom inte ihåg någonting från livet. Livet? Var det borta nu? Var det såhär det kändes att vara död? Smärta, mummel och tårar. Så många frågor, men inga svar. Plötsligt började smärtan försvinna. Med den försvann även tårarna. Det vare skönt tyckte hon. Att slippa höra någon gråta så hjärtskärande. Men allra skönast var det att smärtan var borta. Hon kände ingenting, förutom lyckan att inte känna någonting.
Anne grät. Tomas skrek. Liv låg orörlig. Hon började bli gråaktig i ansiktet. Inte längre sådär rödrosig som hon brukade vara. Anne satt framåtlutad över sängen där Liv låg. Tårarna rullade sakta ner för hennes kinder. Hon var blek.
Tomas och Anne hade olika sätt att hantera detta. Tomas skrek. Han skrek osammanhängande meningar som ingen förstått även om de lyssnat. Inte ens han själv.
Liv hade varit dem så kär. Deras allt. Nu hade de bara varandra. Men ingen av dem hade någonsin tyckt särskilt bra om den andre. Ingen av dem lade märke till de andra personerna som befann sig i rummet. En sköterska försökte förgäves lugna Tomas.
En annan täckte över Livs kropp med ett lakan.
Det hade inte funnits någonting de hade kunnat göra. Skadorna var för omfattande. Den stackars 15-åriga flickan skulle skapa stora rubriker. Att en politiker skulle köra rattfull var helt otänkbart! Men det hade hänt. Den stackars flickan hade blivit påkörd då hon var på väg hem från några vänner sent på fredagskvällen. Bilen hade fått sladd och kört på henne. Den lilla kroppen trasades sönder likt ett torrt höstlöv då hon träffade trädet. Bilen blev bara skrot, men miljöministern undkom med lindriga skador. Men sin post kommer han nog snart att förlora. Avgår han inte självmant kommer någon annan snart se till att han gör det, men det skulle vara underligt om han inte avgick med omedelbar verkan. Visst är det lika hemskt om vem som helst kör rattfull, men en politiker som suttit i riksdagen. En person som varit med och stiftat lagar mot rattonykterhet, en person som många har litat på, en person som ska föregå med gott exempel. Och allt som kommer att skrivas i pressen om detta. Flickans stackars familj kommer att bli uthängda som torkade rosor i ett fönster.
Tomas lugnade sig en smula och sjönk ned i en hög på golvet och snyftade ljudligt. Anne reste sig hastigt och sprang ut ur rummet, gråtande.
Några dagar senare satt Tomas och Anne i ett samlingsrum på sjukhuset. Dom hade aldrig kommit sig därifrån. Ingen av dem brydde sig längre. Tomas satt och stirrade apatiskt in i väggen. Han såg förskräcklig ut. Hans hår hängde i stripor. Han var smutsig och orakad. Ögonen var röda och svullna.
Anne stirrade dött på TV:n samtidigt som en närgången kvinna ställde en massa frågor om Liv. Tårar rann fortfarande längs hennes kinder. Vissa tror att tårarna kan ta slut. Ibland gör de inte det. Hon såg minst lika förskräcklig ut som Tomas. Men en antydan till ilska blixtrade till i hennes ögon. Plötsligt stod hon inte ut med att vara kvar här längre. Inte med den apatiske Tomas, inte med den förskräckliga kvinnan som bara ställde massor av frågor, inte med TV:n som pratade om hennes dotter, inte med alla som kastade medlidsamma blickar mot henne, och inte med alla vita, kliniskt rena väggar som bara kom närmre och närmre. Hon reste sig tvärt, snodde runt och slog till den närgångna kvinnan rakt över vänstra kinden. Hon tystnade mitt i en mening och förde ena handen långsamt till kinden. Anne vände sig om. Hon grep tag i sin väska och sprang ut ur sjukhuset. Hon satte sig i bilen, som vid det här laget fått ett dussintals parkeringsböter, och körde därifrån.
Tomas märkte aldrig att hon försvann. Han märkte aldrig någonting mer, ty han var inte längre sig själv. Inte ens då de på nyheterna berättade att en kvinna kört ihjäl sig på E6:an reagerade han. För han hade förlorat allt.
-SLUT-
|
 |
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Wed Aug 16, 2006 1:49 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Sat Aug 19, 2006 10:36 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Tue Aug 29, 2006 11:19 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Fri Sep 01, 2006 9:39 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Tue Sep 05, 2006 11:44 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Wed Sep 06, 2006 11:43 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Fri Sep 08, 2006 2:06 pm
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Sat Sep 09, 2006 1:11 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Sat Sep 09, 2006 3:27 am
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Sat Sep 09, 2006 9:01 am
|
|
|
|
Cassandra_The_Nosferatu Umja Vilka otroligt fina bilder, du är ju jättebra på att ta kort biggrin Tack så mycket biggrin Jag har haft foto som hobby länge nu, ska ta inriktning foto nästa år i skolan, vill bli fotograf
Coolt. Lycka till 3nodding |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Sun Sep 10, 2006 8:46 am
|
|
|
 |
Umja Cassandra_The_Nosferatu Umja Vilka otroligt fina bilder, du är ju jättebra på att ta kort biggrin Tack så mycket biggrin Jag har haft foto som hobby länge nu, ska ta inriktning foto nästa år i skolan, vill bli fotograf Coolt. Lycka till 3nodding
Tack mrgreen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Posted: Wed Nov 01, 2006 11:38 am
|
|
|
|
Det här är första delen av en längre berättelse som jag börjat med för en tid sedan.
Jag behöver nog inte säga att det är copyrightskyddat, det är ju en självklarhet.
Mycket nöje! ^_^
Berättelsen om Cassandra Varcolaci och Safira.
Cassandra föddes för 2562 år sedan i en bortglömd by som bara invånarna kände till, hennes folk, de förbannade.
Hon tillhörde den vördade släkten Varcolaci, där endast fullblodiga var välkomna.
Att hon föddes i just den kungliga släkten förbryllade många,
då det inte funnits en kvinnlig härskare på många århundranden.
Det föddes en misstro i familjen,
i huvudsak hos männen som ogärna ville låta en liten flicka ta någon av deras plats.
Några började konspirera sig mot henne, försöka lönnmörda eller jaga bort Cassandra från hennes hem.
Flera gånger försökte man förgifta henne, men alltid lyckades hon komma undan.
Som om någon stark kraft höll henne vid liv.
Men en dag var hon spårlöst försvunnen......
Cassandra hade tröttnat på att alltid vara på sin vakt, att alltid se fiender hos sin egna familj.
Att vara hatad och förtryckt.
Så hon bestämde sig för att söka efter det hon föddes för, hennes anledning att finnas till.
För speciell visste hon att hon var.
Hon drog sig bort från byn, det hem som hon alltid älskat men som nu jagat bort henne, till den svarta skogen.
Djupt in i skogen vandrade hon och bosatte sig där, bland djuren och tystnaden.
Där började hon att meditera och att läsa svart magi.
I många år läste hon och under tiden lärde hon sig att
tala med dom djur som brukade komma och
hälsa på under hennes studier.
Med vargar, ormar, falkar och de smådjur som enda vänner
fann hon sig själv som den fullfjädrade besvärjerskan.
Hon lärde sig att behärska dom fyra elementen, men mest kunde hon hantera elden.
En natt som hon satt och studerade stjärnorna föll en meteorit
ner, hon rusade upp och började söka efter denna glödande sten.
Hon letade länge utan att finna den,
men när hon tänkte ge upp satte sig en uggla bredvid henne på en gren och talade om var den glödande stenen var.
Nytt hopp tändes i henne och hon tog sig till den plats där den skulle ligga...
När hon först fick se den tyckte hon att det såg ut som en
stor oval sten men när hon hunnit inspektera den närmare
så såg hon att det var ett stort ägg gjort av något starkt glas.
Och hon märkte också att glöden blev allt svagare och svagare ju längre tiden gick, till slut slocknade den.
Hon hade läst om drakägg och förstod att om den inte fick kontakt med eld snart så skulle den dö.
Utan någon större räddsla tog hon upp äget som redan då
vägde ett antal kilo och blev ganska tungt
där hon bar den mot sitt lilla hus.
Men envis som Cassandra var så lyckades hon till slut få in den i köket där hon tände en praktfull eld och
la därefter det kallnande ägget i som nästan genast fick tillbaka glöden som såg ut att komma innifrån.
Cassandra höll elden vid liv i flera veckor,
hon gjorde allt för att ägget skulle må bra och efter den sjunde veckan så kläcktes äntligen ägget......
Den lilla draken hade en safirblå färg med snövita små klor och tänder.
Ögonen var havsblå och lugnande, som om den hade all världens vishet trots sina nyfödda status.
Cassandra hade aldrig sett något så fulländat förr och visste direkt vad hon skulle få för namn.
Safira, luftens gudinna. En av dom fyra elementen.
Dom blev ganska snart mycket nära vänner, närmare än någon annan.
Dom hade själsliga band, som ingen kunde bryta.
Dom lärde känna varandra via deras sinnen, dom kunde läsa varandras tankar.
Något närmare kunde man inte komma.
Cassandra och Safira var som tvillingsystrar, oskilljaktiga...
Åren gick och Safira blev allt större och starkare,
likaså blev även Cassandra starkare och visare inom magin och dess hemligheter,
hon hade mycket lätt för att lära sig nu och kunde allt man borde kunna inom ämnet.
Hon var liksom proppfylld av kraft...
Dagen då hon fyllde 700år bestämde hon sig för att återvända hem och inta sin rättmätliga plats på tronen,
att hon inte skulle tillåta sig att bli mer skymfad av männen i sin familj.
Dom kunde inte hålla henne borta längre och det hon fått veta av Safira gjorde henne än mer bestämd på sin sak.
Snart skulle ännu ett drakägg uppstå på jorden, ett ägg som jag skulle ta hand om, för så var det bestämt i stjärnorna.
Att jag skulle ha dom fyra elementen bakom mig och
göra landet värt att leva både för djur och människor och
alla andra varelser på jorden.
Så blev det, hon packade ihop dom få saker hon ägde och förseglade sin boning för att ingen någonsin
skulle kunna finna det mer än hon och Safira.
Dom kom båda överrens om att jag skulle ta mig in i byn själv och att Safira skulle hålla uppsikt ovanifrån.
Hon skulle komma ifall jag skulle behöva hjälp med att övertala den senaste prinsen att gå i tidig pension.
Cassandra drog på sig sin stora svarta mantel med huva,
hon tog även sin vandrarstav som Safira hittade för något år sen och gav henne i present.
En stav som var nästan svart i färgen och som hade rakbladsvassa knivar som kunde fällas ut på ömse sidor vid behov.
Hittills hade hon bara använt den vid jakt men hon skulle inte tveka att använda den mot sina egna som hade förrått
henne för så många år sedan.
Det var nästan midnatt när jag stod vid den stängda porten,
utan problem öppnade jag den med att lägga handflatan mot den och
släppa lite kraft mot träet som gav med sig utan ett gnissel.
Ljudlöst smög jag mig in och började vandra uppför den breda kullerstensgatan upp mot det lilla slottet vid kullen.
Det som förr var mitt hem men som jag nu inte såg
som något annat än en hög sten.
En stor hög med kall död sten...
Hon tyckte mycket bättre om att bo i sin egna lilla skog tillsammans med sina djurvänner och Safira,
men var beredd att offra för att få frid och ro i själen...
och för att få hämnas.
När jag väl stod vid foten av slottet,
vid den uppfällda vinbryggan som inte tjänade något som helst syfte då det inte fanns någon vallgrav.
Något som Cassandra skulle ändra på sedan och därtill låta några av sina djurvänner
ha en plats att vara på ifall dom ville hälsa på.
Då tänkte hon på dom fåglar som trivdes vid vatten och diverse andra vattendjur.
Hon tog sig in även nu utan svårigheter genom att klättra uppför den alltför låga muren som omgärdade slottsgården.
Men sedan lät hon sig bli sedd av vakterna och snart ljöd ljudet av larmklockorna över hela staden.
Medans hon blev omringad av sina egna så såg hon sig bara förstrött omkring och väntade....
Och snart fick hon för första gången på mycket länge se den man som låg bakom alla hot och försök till lönnmorden,
men naturligtvis så kände han inte igen henne och det var det som hon hade planerat.
Med ännu sin huva långt nerdragen över ansiktet blev hon befalld att tala om vem hon var och vad hon gjorde här.
Hon svarade på ingetdera av frågorna utan behöll tystnaden, något som retade honom något så fruktansvärt och
sade då åt vakterna att döda henne.
Fyra stycken försökte hugga ner henne med svärden men misslyckades då dom blev så glödheta att vakterna kastade
sina vapen ifrån sig med gälla skrik.
Själv stod jag kvar på min plats och bara såg på prinsen i tystnad och han såg tillbaka i raseri.
Han befallde alla att attackera samtidigt och ta död
på djuret som fanns på hans mark och så blev det...
Alla var på henne på en och
samma gång men ingen hann så mycket som
peta på mig innan jag skapat en skyddande bubbla runtomkring mig, en isblå sådan.
Dom försökte hugga sig igenom, kasta sig själva igenom,
kasta föremål men igenting fungerade.
Sedan gjorde jag mitt första steg, j
ag tog upp ett svärd från marken och riktade den mot prinsen och utmanade honom på duel med en likgiltig stämma.
Jag visste att han skulle vara tvungen att anta utmaningen,
annars skulle han stämplas som feg och
det var nåt som ingen vampyr ville.
Han drog sitt egna vapen, familjens släktklenod.
Det vapen som var ämnat att vara i min ägo och nu tänkte han använda den emot mig.
Det tänkte jag inte tillåta honom att göra alltför länge.
Jag lät honom attackera först och själv parerade jag slaget och så lät jag det pågå om och om igen.
Han försökte med alla sina knep och vissa var mer än tillåtna, men ingenting fungarade.
Jag bara parerade vart och ett av försöken.
Tiden gick och han blev bara mer och mer trött i sina armar,
men han fortsatte envist vidare med att försöka.
Till slut tyckte jag att det räckte och med ett snabbt slag avväpnade jag honom,
hans vapen flög i en vid båge och landade på kullerstenen med ett dovt klingande.
Han bara stirrade på först mig och sedan på sitt vapen som låg en bit bort och sedan på mig igen,
i en snabb rörelse försökte han få tag i det men
med lätthet ställde jag mig i vägen för honom och
fällde honom till marken,
med ryggen mot den kalla stenen och med min svärdsspets mot strypen.
Som väntat började han med att försöka muta mig och sedan komma med diverse hot men ingenting fungerade.
Då tog han det han brukade använda mot andra som lyckats med samma sak som mig,
han använde sin ställning som vapen.
Att han som är prins inte kunde besegras,
att jag måste erkänna att jag fuskat och
inte kan kalla mig som segrare.
Jag struntade fullständigt i det han sade,
istället gick jag fram till svärdet som låt på marken och tog upp det och genast började den att lysa med en stark röd färg.
Först då kastade jag av mig min huva och visade upp mitt ansikte för alla som var på borggården,
men en klar stämma började jag att tala:
"Jag, Cassandra Varcolaci har kommit för att återta min rättmätliga plats på tronen som vampyrernas drottning.
Den prins som nu står på tronen ska lämna plats åt mig och överlämna sig själv till mig för att ta sin dom på grund
av den högförräderi han och hans hejdukar utgjorde
för mig för nästan 500år sedan.
Hör och lyd min första befallning, grip förrädaren!"
Det var en stunds förvirring bland folket men dom fann
sig snabbt och strax var han gripen och
jag tog ifrån honom titeln som prins genom att
helt enkelt förstöra hans krona.
Det behövdes en hel del annat för att få bort honom från tronen men det där var mitt sätt att ge honom en snyting
utan att behöva vidröra honom.
Med ännu svärdet i hand så svepte Safira sig ner
trots tumultet som startade vid hennes uppdykande.
Utan någon större lust att lugna dom så tog jag mig upp på hennes rygg och bad henne att ta en tur runt
staden så resten av befolkningen fick se mig,
det var kanske för pompöst men en ny drottning
uppflygen på en stor drake ger mer respekt än
en ensam vampyr nere på marken som säger sig vara deras nya ledare.
Tillsammans med Safira så skapade jag en ny era med nya lagar, även ville jag få staden nybyggd.
Däribland byggdes slottet om så den senare snarare såg
ut som en enorm herrgård med stora ytor fri mark
från bebyggelse bakom,
lämnad för att ge mina djurvänner en plats att leva på.
Däribland fick jag en hel del klagomål men dom fick foga sig till min vilja,
trots allt så var jag drottning över vampyrerna, drakryttaren, magibehärskaren och den som kunde tala med djur.
Jag var äntligen hemma...
Träffade jag någonsin någon som ville stå och leva vid min sida?
Jadu, det gjorde jag. Men det min vän, det är en annan historia.
//Skriven av Ida "Vampyren", 11/10 - 06, klar: 18.33
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Reply
