men det är jag som är misslyckandet här.
och de tar mig aldrig utifrån
Ni tar mig aldrig utifrån.
alla mina texter låter likadant
alla mina texter låter likadant
alla mina texter låter likadant
(tre gånger för att banka in det i era perfekta små huvuden)
skoskav skoskav i mina estetiska Treton på väg hem. Som tjugo stycken chockrosa flamingoben på ett led. Aj. Men vattnet helar och jag är insnöad i min svarta regnkappa. Jag hittar inte ut ni hittar inte in precis som jag vill ha det. Medan vattnet sköljer bort mitt liv som smuts på min hud (jag hör dess desperata skrik på väg ner i brunnen men jag vänder mig inte om och jag hör hur det kämpar för att få luft innan det dränks i vattenmassorna och ja jag erkänner jag är en mördare) har jag lite tid för mig själv.
Jag kommer sällan fram till något under de här stunderna. Det blir för mycket jag och för lite ni och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det händer aldrig annars.
Dränkt i regn och sympati fingrar jag på min portabla förlängda arm. Jag ringer min storebror och I'm Singing In The Rain för honom han skrattar säger han älskar mig så. Jag skrattar säger jag överlever inte utan honom. Jag ser hur han allvarligt stirrar ut i tomma intet när han säger
kanhända är det sant men jag behöver dig så mycket mer älskling och du är min bästa vän syster det är du som ger mitt liv en mening.
