När jag är död kommer ni att dansa på min grav, riva sönder mina käraste ägodelar och prata om mig på ett sätt som skulle få till och med Satan att rycka till. För jag skulle vara borta, försvunnen och skådespelet skulle vara över. Lättnaden när man tar emot applåderna med vetskapen att det här gick ju bra jag spelade min roll väl ingen kom på att jag bara låtsades.
When you die you want the world to remember you for who you really are.
I don't want it to ******** remember me at all.
Det finns bara en sak jag ska upprepa.
fan
fan
fan
fan
(enl. skrivreglerna en gång för mycket)
Jag ska flytta ihop med Pomperipossa eller Stora Stygga Vargen eller Monstret och skrika VEM ÄR DET SOM TRAMPAR PÅ MIN BRO? för jag är en outsider just like that. Jag har aldrig passat in för jag är varken smal söt eller flickig sån som jag ska man inte vara. Klipp min ull och tillverka en svart polotröja av min misär som jag kan bära när jag vinkar adjö till er och lever som asketisk eremit som gnager på naglarna.
Vad kan jag göra? Älska och hata.
Men det är inte nog. Man ska kunna jonglera och rita och rösta bröd och stoppa växthuseffekten och rädda världen. Lika bra att jag drar mig tillbaka och tröstäter upp mitt hus. Men Pompan hade blivit sur och flugit till Blåkulla med sina bästisar så jag hade blivit ensam igen.
Jag har aldrig tyckt om världen och dess sätt att hata mig. Överhuvudtaget är det ett ganska osympatiskt påhopp, för jag har aldrig någonsin gjort världen något ont. Men livet är orättvist och vad gör man? Vänder ryggen men min rygg är bara 180 grader och livet är 360 så hur jag än vrider och vänder mig har jag livet upp i näsan och det kan bara inte vara ett sammanträffande.
Upp och ner som en manodepressiv gungbräda. Faller så mycket snabbare ner än 200 kilometer i timmen nedåt. Grattis! Jag bröt mot fysikens lagar. Kan jag få ett klistermärke nu?
Upgraded Rat Community Member 
|
|
